BP – Hammarby 0-1

Säsongen har ju som alla vet varit bedrövlig. Vi tänkte komma igång med det här skrivandet tidigare men det har varit så otroligt motigt och vi har väl helt enkelt inte haft den rätta motivationen.

Efter senaste matchen mot Malmö hände i alla fall något. De oväntade poängen var sköna även om det inte var helt välförtjänt. Men det hade skett något med laget. Det var ett bättre och mer kontrollerat spel. Lite mer metodiskt än det vanliga bollandet.

Det var med den känslan vi satte oss på Golden Gate på Renstiernas gata, för att se Bajen åka ut till Grimsta i bortamöte mot Brommapojkarna. Inramningen förde tankarna till gärdsgårdsserie, typ korpmatch på kanalplan. Men vi hade ändå lite självförtroende när vi bänkade oss på puben.

Ödesmatch är en klyscha men om Hammarby skulle förlora den här matchen vore läget riktigt illa. Å andra sida kunde en seger skapa en känsla av vändning efter två segrar på raken. Förutsättningarna med bland annat Charlie Davies avstängd och ett BP som varit ok hittills gjorde att det matchen, trots vårt självförtroende, var helt öppen.

Vi beställde några öl och det började.

Efter en klockren chans i friläge som Bajen tappade tidigt i matchen, hände i princip ingenting under den första halvleken. Trögt spel från båda håll gjorde att hela matchen kändes som en transportsträcka.

Något som var påtagligt var Hammarbys totala oförmåga att vinna man mot man-kamper på mittplan. Man rusade rakt in i ensamma motspelare och förlorade bollen i princip vid varje försök. Inga sköna passningar, ingen kraft.

BP var inte heller bra, men man hade till skillnad från Bajen en förmåga att utnyttja en andra våg i anfallen och att ta vara på returer. Det gjorde att BP hade ett litet plus i halvleksvilan.

Andra halvleken startade lika segt. Periodvis var det spel mot ett mål – tyvärr Hammarbys… Inte för att BP skapade särskilt många farligheter, men Hammarby kom knappt över mittplan. Simon Helg och Igor Armas kämpade på bra men de flesta saknade kraft. Eller om det var självförtroende. Jag vet inte, jag utgår från att elitspelare ändå alltid är motiverade och vet att de ska göra sitt jobb. Men något är låst i Hammarbys spel och jag antar att det bygger på de enskilda spelarnas tro på sig själva och på laget.

Vid något tillfälle blixtrade det till men BP röjde undan. Därför var det totalt förlösande när Lolo Chanko satte en retur i 82:a minuten.

Då struntade vi i hur kvaliteten på matchen hade varit. Vi struntade i att Castro-Tello inte hade tagit sig förbi en enda motståndare.

Vi kände oss lite häpna och yrvakna. Men glada. Då började vi igen tro att det här faktiskt kanske är början på en vändning. Två raka vinster och flera att vänta framöver. Så typiskt Bajen-supporters.

Halmstad hemma nästa.